Känslan av att byta sammanhang

En solig junidag kommer telefonsamtalet. En intervju bokas mot slutet av veckan och jag drabbas av insikten att det snart kan vara dags. Jag ska byta sammanhang. Efter sex läsår på Bergsjöskolan har det blivit dags att gå vidare. Jag kan inte säga att jag är klar, att uppdraget är färdigt, avslutat – men det är dags. Många olika delar påverkar mitt val men tre tankar blir till slut de som dominerar.

Den första handlar om att det på Bergsjöskolan nu finns en stabilitet i den organisation som jag, tillsammans med övriga på skolan, arbetat för att bygga upp. Den bärs nu av tillräckligt många för att kunna leva vidare med en annan ledare. Jag är medveten om att det inte är självklart men det ÄR möjligt att ta vid och fortsätta utvecklingen. Det finns många som bär tillsammans. Det har landat. Jag är inte ensam bärare av skolans struktur, vision och kultur. Det kommer att kunna leva vidare utan mig och det gör tanken på att söka sig vidare möjlig.

 En andra tanke som snurrar i mitt huvud kan formuleras som en insikt om att det är ok att lämna något bra. Jag måste inte leta fel eller formulera vad som brister för att motivera att jag lämnar. Det är dags helt enkelt. Dessa tankar gör att jag istället formulerar vad jag vill till.

En lärande organisation är vad vi byggt upp tillsammans på Bergsjöskolan. Nu ser jag min möjlighet att själv få tillhöra den strukturen som rektor. Det är den tredje och kanske mest framträdande tanken som jag grundar mitt val på. Att få ledas på samma sätt som jag försökt leda min skola – det är längtan efter det sammanhanget som till slut avgör mitt val.

Så går en sommar och när vi ses igen i augusti är det för att avsluta våra år tillsammans. Det känns overkligt. Bara känslan av att börja läsåret med att avsluta är surrealistisk. Att avsluta och samtidigt ge energi åt det fortsatta arbetet för dem som ska ta det vidare är en utmaning och balansgång av stora mått. Jag är tacksam över de kloka personer jag fått möjlighet att bolla denna balansgång med. Jag förstår att precis som de senaste årens arbete får detta bli något vi gör tillsammans. Det är inte bara jag som ska avsluta. Det är vi.

Det blir en fantastisk tid! Allt det fina som är Bergsjöskolan glittrar lite extra under dessa månader. Det är mycket känslor, samtal, skratt och tårar. Och jag njuter. Lagrar minnen och positiv energi. Många gånger överväldigas jag av känslor och fortfarande några månader senare kan jag inte riktigt förstå vad jag fick vara med om.

Vi samtalar om vår gemensamma resa. Var var vi då för sex år sedan? Var är vi nu? Och hur tog vi oss egentligen hit? Vi får syn på våra framsteg och inte minst blir det tydligt vad vi betytt för varandra. Vi ser också vad som är kvar att göra. Vi sätter upp mål för läsåret och identifierar utvecklingsområden för att främja fortsatt utveckling trots rektorsbyte. Vi är nämligen pålästa. Vi vet vilka risker ett rektorsbyte innebär och tillsammans gör vi allt vi kan för att förebygga.

Den oro som fanns i augusti byts sakta men säkert ut mot ansvar, vilja att påverka och en tro på att det är möjligt att hålla i. Delaktighet. Jag har många gånger under årens lopp känt en oerhörd stolthet som rektor på Bergsjöskolan. Många gånger. Men detta slår allt. Att se mina medarbetares engagemang och gemenskap i den här situationen slår allt. De tar över. Under de veckor arbetet pågår tar de stegvis över. Vissa dagar tänker jag att det måste synas. Det måste synas i rummet hur ansvaret för helheten flyttas allt mer från mig och landar hos de som ska vara kvar. Det kommer att bli bra det här.

De sista två veckorna är fulla av avsked. Vårdnadshavare, medarbetare, kollegor och det allra svåraste – eleverna. Under några dagar går jag runt i klasserna och kramas. Varje gång jag lämnar ett klassrum får jag stanna upp och ta några djupa andetag utanför dörren. Otroligt känslosamt men också helt nödvändigt. Dessa fantastiska elever. Att lämna dem är egentligen inte möjligt. Vi ska ses igen säger vi. Vi har varit viktiga för varandra och det släpper man inte bara.

I den känslan lämnar jag Bergsjöskolan. Med alla värmande, generösa ord ringade i öronen och med övertygelsen om att vad som än händer framöver så är det vi uppnått hittills, här och nu, något stort. Vad som än händer så har vi tagit oss hit. Det vi har lyckats uppnå tillsammans kan varken tid eller avstånd ta ifrån oss. Det kommer att bära vidare.

I den känslan kommer jag också till min nya skola, mitt nya sammanhang – Kastellegårdsskolan i Kungälv. Det är här jag ska börja om, mitt i någonting som redan pågår – en utmaning och balansgång av stora mått. Jag förstår att jag måste se till att detta blir någonting vi gör tillsammans. Det är inte bara jag som ska börja om. Det är vi.

Det är oerhört spännande att lära känna en organisation och de människor som ingår i den. Jag vill förstå skolans struktur, vision och kultur. Jag vill förklara att jag vet vilka risker ett rektorsbyte innebär och jag vill ta reda på vad de har lyckats uppnå. Jag vill lyssna in vad de vill bära vidare och vilka utvecklingsområden de identifierat. Jag vill att vi ska bli viktiga för varandra så att vi tillsammans kan ta ansvar för helheten och bära Kastellegårdsskolan vidare. Därför besöker jag under de första veckorna, så ofta jag kan, olika delar av skolan där eleverna befinner sig och ställer frågor om deras skola. Därför har jag konsekvent tre punkter med i mina inledande samtal med lärarna – Vad är det bästa med vår skola – vad ska vi arbeta för att behålla? Beskriv vad vi skulle behöva hjälpas åt att utveckla. Vilka är dina förväntningar på mig som rektor?

Snart är det dags för mig att sammanfatta mina två första månader. Att samtala om var vi är nu, vilka mål vi ska ha och vad vi vill uppnå. Jag ser fram emot att få berätta för vuxna och elever hur det var att komma ny till vår skola, hur välkommen och omhändertagen jag känt mig, vad jag fått syn på och mina tankar om hur vi kan ta nästa steg tillsammans. Den kompetens, det engagemang och den vilja att vara med och påverka jag redan märkt av gör mig både stolt och förväntansfull. Det kommer att bli bra det här.

 

 

 

 

 

Annonser

Varför slåss de inte på loven?

”Varför slåss de inte på loven?!” Frågan mötte mig en av de första skoldagarna efter ett lov för ett tag sedan. En av lärarna i förskoleklassen skickade vidare sin reflektion till mig när vi möttes i korridoren. Hon hade, som vanligt, arbetat på fritids under lovet och nu snurrade frågan i hennes huvud. De namn som hon nämnde tillhör elever som allt för ofta är inblandade i de konflikter som förekommer under skoldagarna. Elever som utmanar oss vuxna alldeles särskilt och vars frustration många gånger tar sig fysiskt uttryck. Nu hade de fungerat alldeles utmärkt på lovfritids. Igen.

Det hade tagit några dagar, sa hon, men sedan hade frågan dykt upp i hennes huvud och ville inte försvinna. Vad är det som gör att de fysiska konflikterna är färre under loven än andra veckor även om samma barn finns i verksamheten? Hon var uppfylld av frågan och ville så gärna komma fram till ett svar. Ett svar som vi kunde ta med oss och använda för att minska antalet fysiska konflikter på vår skola. I ett sammanhang som vårt, där avsaknaden av ett gemensamt språk ofta leder till missförstånd och svårigheter att lösa konflikter genom att prata med varandra, blir konflikterna ofta fysiska. Nu hade hon fått syn på att det inte alltid behövde bli så. Nu fanns det plötsligt något annat som kunde bli möjligt. Hennes övertygelse om att vi måste förändra något var oerhört inspirerande.

”Vad är det vi vuxna gör?” Efter en stunds resonerande kunde jag urskilja nästa fråga. Tankarna handlade om att vi vuxna kan påverka. Det vi vuxna gör kan påverka elevernas agerande. Tänk då om det vi gör bidrar till att eleverna hamnar i konflikt med varandra? Tänk om det finns situationer under skoldagen som bidrar till att eleverna slåss? Tänk om lärmiljön triggar de fysiska konflikterna? Tänk om det vi vuxna gör ökar elevernas benägenhet att hamna i konflikt med varandra när allt vi vill är precis det motsatta? Och tänk om det faktiskt går att göra på ett annat sätt?

Då och då har frågan dykt upp i mitt huvud sedan den där dagen. ”Varför slåss de inte på loven? ” Jag har ibland också uttalat den högt i olika sammanhang och fått en del svar levererade. ”Jo, men det är klart.  När eleverna själva får välja vad de vill göra ,som på lovfritids, så är det ju lättare att hålla sams,” säger någon. Eller ”Jamen, på lovfritids gör de ju bara roliga saker. Klart det inte blir konflikter där!”

Ok. Så då vet vi två sätt att minska konflikter mellan elever. Använder vi oss av dem i skolan? Att få vara delaktig i planeringen av innehåll och arbetssätt minskar konflikter. Om eleverna upplever det de gör som roligt eller meningsfullt så slåss de inte. Kan det vara så lätt? Ja, kanske. Det är iallafall värt ett försök, eller hur?

”På fritids måste ju inte alla elever in och ut precis på samma gång. Då minskar konflikterna i tex kapprummen” är en annan kommentar eller att ”Barnen kan ju i större utsträckning själva välja i vilket rum de vill vara och om de vill vara ute eller inne till exempel” Igen. Använder vi oss av detta i skolan? Förklaringar till varför det är färre fysiska konflikter på loven borde ju kunna vara fungerande metoder för att minska konflikterna mellan elever under skoltid. Kan det verkligen vara så lätt?

Jag är övertygad om att vi i alla fall måste börja fundera över det vi ser. När en fråga som ”Varför slåss de inte på loven?” dyker upp i huvudet på oss måste vi ta oss tid att fundera tillsammans. Vi måste våga utmana våra tankar. Vi måste börja tänka på ett annat sätt.

För mig har frågan inte i första hand kommit att handla om en skillnad mellan skola och fritids utan om vad som gör att elever, och alla vi andra, ibland får förutsättningar att hantera de situationer vi hamnar i på ett bra sätt och ibland inte. Vad är det som gör att skolan misslyckas med att ge en del elever förutsättningar att klara av en hel skoldag utan att hamna i fysiska konflikter?

Frågan väcker också tankar hos mig om vikten av att få syn på det som fungerar. Det som är möjligt. När vi synliggjort det kan vi också börja fundera över varför. Vad är det som gör att det fungerar när det fungerar? Det blir en mycket mer positiv spiral att hämta kraft ur.

Den handlar också om att vi behöver vara beredda att förändra oss själva och vår verksamhet när det behövs. Kanske gör vi faktiskt något som leder oss i fel riktning? Kanske finns det bättre sätt att göra på? Vi måste hitta kraften att sluta göra det som vi ser inte fungerar för att kunna göra mer av det vi ser fungerar.

Sist men inte minst borde frågan ställas till eleverna, omformuleras till ”Varför klarar ni ibland att inte slåss?” Jag är iallafall nyfiken på svaret på den frågan.

Nu har vi på vår skola precis som på alla andra skolor i Sverige samlats igen för att ta oss an vårterminen 2017 och jag önskar att vi under den här terminen kommer ett steg närmare en skola där vi vuxna tillsammans kan forma en lärmiljö där alla elever får förutsättningar att klara av skoldagen utan fysiska konflikter.

Vad gör en rektor hela dagarna?

may-your-choices-reflect-your-hopes-not-your-fears

Att vara modig. I vår tid ställs saker, åsikter och handlingar allt mer på sin spets och de tillfällen då vi måste vara modiga blir med all säkerhet fler och fler. Vi måste ta ställning och stå för våra värderingar. Låta våra värderingar bli tydliga i våra handlingar. Låta våra handlingar reflektera vårt hopp och inte vår rädsla precis som Nelson Mandela en gång uttryckt.

Skolsmedjan är en samling modiga personer som på olika sätt vill bidra till skolutveckling i Sverige och ett av deras senaste engagemang handlar om att lyfta fram olika rektorers arbete runt om i vårt land. Smedjan vill synliggöra och sprida kunskap om strategier för lärande organisation, kollegialt lärande med elevers lärande i fokus och där värdegrund, skolkultur och likvärdig skola genomsyrar ”vad” och ”hur”. Deras arbete tar sig många uttryck och den här gången ställdes frågor till rektorer utifrån vardagsarbete, dilemman, utamaningar och glädjeämnen. Vad gör en rektor hela dagarna? Hur komplext kan det egentligen vara att leda en skola och vilka arbetsuppgifter eller situationer hissas och dissas?  Vi uppmanades också att lägga Jante åt sidan och lyfta fram det vi är stolta över i vår verksamhet.

Jag är en av de rektorer som fått möjlighet att bidra och jag önskar att mitt blogginlägg som du kan läsa här, på många sätt ska spegla det hopp istället för den rädsla jag känner inför framtiden. Jag är övertygad om att det går att förändra, att göra skillnad. Envist försöker jag hålla kvar fokus på det som trots allt fungerar, på det som jag kan påverka och på det som kan bli möjligt.

Tillsammans gör vi varandra modiga!

 

 

 

Lugn och klok – vad kan man då?

Ofta funderar jag på vilka ord vi använder och hur noga vi väljer dem. Jag är övertygad om att hur vi väljer att prata om saker också påverkar våra tankar om de dilemman vi ställs inför. Vi ett tillfälle hörde jag en klok pedagog som berättade om ett ställningstagande de gjort på sin skolan. ”Vi pratar inte längre om hur elever ÄR, vi pratar om hur de BLIR i olika sammanhang” Fint. Och klokt. Och man behöver inte heller gå längre än till sig själv innan man inser att det också är sant. Självklart blir vi på olika sätt i olika sammanhang. Den du blir när du känner dig bekväm i en situation, vet vad som förväntas av dig och får göra det som känns meningsfullt kan helt andra saker än den du blir när kraven är för höga, förväntningarna otydliga och du inte förstår syftet med det du ska genomföra.

Att utvecklas handlar om att lära nytt. Att våga vidga sina perspektiv, att börja tänka på ett nytt sätt för att sedan också kunna förändra sitt handlande. Att få feedback på det du lärt dig, det du nu kan, istället för den du är, är mer gynnsamt för fortsatt utveckling. Att få positiv feedback kring hur du är kan ju naturligtvis kännas bra men ger inte så mycket tankar om hur du ska fortsätta utvecklas. Kanske bäst att inte förändras alls…

I många sammanhang har jag fått höra att jag är lugn och klok. Av välmenande människor som vill ge mig feedback. Trots det blev jag nästan galen på det där och jag har funderat mycket på vad det var som provocerade mig. Även om ”Du är så lugn och klok” är ett mycket positivt omdöme i mina ögon så blir eftersmaken ändå ibland nästan förminskande. På något sätt kunde jag ibland känna att mina noggrant genomtänkta beslut och mitt medvetna agerande avfärdades lite väl lättvindigt  ”Det är ju lätt för dig. Du som är så lugn och klok” Varför då?

För inte så längesedan slog det mig. Det är inte så att jag alltid är så lugn och klok eller att det är så enkelt som det låter. Jag har däremot förmågan att härbergera känslor, att tänka långsiktigt och inte rusa fram. Jag har kunskaper som gör att jag vet hur jag ska agera, vad jag behöver ta reda på för att kunna fatta beslut som upplevs som kloka.

Insikten stärker mig och gör det också mer hanterbart de gånger jag inte lyckas vara så där lugn och klok. Det är inte min personlighet som är fel. Istället kan jag efteråt fundera över varför  jag inte lyckades använda mina kunskaper i just den situationen? Vad behöver jag utveckla för att agera lugnt och klokt även i situationer som den?

Just nu läser jag Dylan Wiliam ”Att leda lärares lärande” och fastnar för hans tankar om styrkan i att fatta välgrundade beslut. Det är möjligt, skriver han, att ett ogenomtänkt spontant beslut sammanfaller med det genomtänkta, väl grundade beslutet men känslan av och styrkan i att veta VARFÖR beslutet fattades är en framgångsfaktor. Jag tänker att just det – att ta sig tid att fatta välgrundade beslut – är den förmåga som gör att du som person uppfattas som lugn och klok. Erfarenheten hjälper dig sedan att även i mer akuta situationer ha förmågan att agera med det lugn och den klokhet som gör att situationen leds i önskvärd riktning.

Hur brukar du uppfattas? Vad är det just du kan som gör att du uppfattas på det sättet?

 

 

 

 

 

 

Studiero i en skola för alla

För en tid sedan fick vi vårt inspektionsbeslut. Skolinspektionen har granskat vår skola. Pratat med elever, lärare, elevhälsans olika professioner och rektor om hur det ser ut hos oss. De har besökt lektioner och läst en del av vår dokumentation. Precis som på många andra skolor.

Det är spännande att vara föremål för inspektion. Vi tänker lite extra på hur det vi gör uppfattas och vi vill så gärna att att de som granskar oss ska förstå hur vi tänkt och planerat vår verksamhet. Vi vill att de ska se allt det goda vi gör, allt vi lyckas åstadkomma och det som blir sådär extra bra. Vi anstränger oss verkligen för att det ska synas.

Medan de är på skolan avslöjar de ingenting och vi blir nervösa. Tänk om det vi gör inte duger? Tänk om de kommer att kritisera det vi själva är nöjda med? Tänk om beslutet kommer att kännas orättvis?

Plötsligt börjar vi se vår vardag utifrån. Hur den skulle kunna uppfattas av någon annan. Jag börjar fundera över om jag verkligen är beredd att ta ansvar för allt som pågår på vår skolan. Ett ansvar som ju är självklart i min roll som rektor.  Har jag verkligen koll? Lärarna börjar fundera över hur deras undervisning uppfattas. Den som de planerar och genomför varje dag. Är den verkligen tillräckligt tydlig? Elevhälsans olika professioner börjar fundera över samsynen i sitt arbete. Drar vi åt samma håll? Alltid?

Och eleverna? Vad de funderar på ? Har vi verkligen tagit reda på det?

Nu efteråt är vi stolta över Skolinspektionens beslut. Jämfört med för fyra år sedan har vi utvecklat och förbättrat vår skolan enormt tillsammans. Vi får godkänt på alla områden utom ett och vi tillåter oss att känna oss glada över det. En stund.

Sedan är det dags att fortsätta arbetet. Trygghet och studiero – det område där vi brister och kanske också lärandets mest grundläggande förutsättningar kommer att vara vårt fokus under den närmaste tiden. Vi kommer att arbeta stenhårt tillsammans för att forma en inkluderande lärmiljö som präglas av trygghet och studiero. Vi har redan börjat.

Och eleverna? Den här gången har vi med oss dem från början. Tillsammans med dem diskuterar vi vuxna två frågor som utgångspunkt för vårt arbete.

Vad betyder studiero för dig?

Vad tänker du om vad som bidrar till studiero i undervisningssituationen?

Mina tankar om studiero är i grunden ganska självklara och kan sammanfattas i tre ord.

Delaktighet.      Meningsfullhet.      Hanterbarhet.

Att uppleva känslan av sammanhang. Kraften i det ska vi använda.

Att ta första steget

”You don´t have to see the whole staircase, just take the first step”

Tänk vad viktigt!

Utan att ta första steget kommer vi naturligtvis ingenstans. Det är däremot inte säkert att vi vet var vi hamnar eller att vi hamnar där vi tänkt oss. Bara en sak är egentligen säker – om vi inte tar det första steget kommer vi att vara kvar där vi startade.

Det krävs ofta lite mod för att ta det där steget. Ibland är det lättare. Ibland är det svårt. Men ofta måste det göras.

Det här är mitt första steg i den här världen. En blogg. Hur gör man? Vad skriver man? Vem läser? Frågorna är många och det första steget har tagit lång tid men nu är jag här. En blogg.

I mitt huvud ser jag bilden av mitt eget barn, för många år sedan nu, när han står mellan sin pappas armar en bit ifrån mig. Det första steget är på väg att tas. Blickarna fokuserad i varandra och koncentrerade leende på våra läppar. Så kastar han sig iväg, målet finns där på rimligt avstånd. Ett svajande steg och så snabbt ett till innan det blir uppenbart att barnet inte kommer att nå fram till mig. Snabbt lutar jag mig fram och lyfter upp det fallande barnet. Ja, hurra!! Vilken lycka! Han har tagit sitt första steg! Nyheten måste spridas. Alla måste få veta. Vi är stolta. Inte en enda gång funderar vi över att han inte nådde ändå fram vid detta första försök. Han tog sitt första steg och vi är så självklart övertygade om att det kommer att gå bättre och bättre varje gång han försöker att det inte ens behöver uttalas.

Mina inlägg kommer att handla om skolans värld, mitt arbete som rektor och de tankar och känslor det väcker.

Det kommer att märkas att jag brinner för hur vi tillsammans kan skapa en bättre värld där en skola för alla elever är en viktig del. Tillit, respekt men också nyfikenhet behöver prägla de relationer som ska ligga till grund för det viktiga lärandet. Jag drömmer om en skola där alla ska få uppleva att de är välkomna, viktiga och värdefulla.

Jag är övertygad om att vi kan ta oss dit. Ett steg i taget.

Följ med!